Den smärtsamma verkligheten

Det vart en jobbig kväll/natt. Mamma ringer och säger att det är på gång med Svea, jag skyndar hem efter jobbet. Jag han hem och det dröjde några timmar innan hon började krysta ordentligt. När äntligen första valpen var på väg lyckades vi bara få ut huvudet. Vi prövade allt och pratade även med veterinären men det gick inte att få ut resten. Efter 40min kände vi att det var dags att åka in, vi åkte till Bagarmossen.

Väll där fick de ta in henne för att se om det skulle gå att söva och få ut valpen, som fortfarande levde. Men den satt helt fast så det fanns ingen annan utväg en kjesarsnitt. När de sen äntligen kom tillbaka hade de bara en valp med sig. Den första hade inte klarat sig, båda var pojkar och nu låg lillebror i min famn. Känns jätte jobbigt, samtidigt är jag jätte glad att Svea klarade sig och även den sista valpen. Veterinären berättade att valpen hade legat fel med benen. De låg med benen neråt och gjorde att valpen fastnade med axlarna. Det gick varken att få den fram eller tillbaka. Ren otur helt sagt då Svea var jätte duktig och hade jätte bra krysningar.

Känns som hela sommarn har varit oturs drabbad både Pixie och Svea.

Jag är inte helt nöjd med besöket på Bagarmossen. De tog hand om oss första men sen vid uppvaknandet struntade de helt i oss kände det som. Även om de har operationer och akutfall så måste det ju finnas någon som tittar till en och säger att det kommer ta lite mer tid eller lugnar en. Hos dem måste man i stället gå ut ur huset och ringa på igen för att få tag på någon i personalen. Till slut när vi vart oroliga att hon skulle få för mycket dropp då de sagt 20min och det hade gått 1timme så började jag knacka på dörren då kom veterinären men hon var inte jätte glad och sa att vi måste vänta då de hade en magomvridning. Självklart förstår jag det men även om man inte är den mest akuta så är man ju fortfarande orolig så de borde ha någon som kan komma och titta till en. Tänk om något plötsligt händer ska man då behöva springa ut för att få uppmärksamhet *suck* Nej det har helt klart blivit sämre så nästa gång vilket vi inte hoppas men kommer jag absolut försöka unvika att hamna hos dem. Albano var i så fall mycket bättre då de hade ett personal rum där det åtminstonde alltis fanns en att fråga vad som hände.

Men nu har jag en mycket nöjd Svea med sin lilla son. Hon är en jätte duktig mamma och har skött honom jätte fint :) Vi kommer bära med oss store bror i våra hjärtan och vet att han får det bra på trappalandas evigt gröna ängar med sina förfäder.

 

If tears could build a stairway and heartache make a lane.

I´d walk the path to heaven and bring you back again.


Our family chain is broken, and nothing seems the same.

But as God calls us one by one, the chain will link again.


By Vicky Holder


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0